Gråt

Vet att jag borde skriva ett blogginlägg. Gärna ett intressant och fyndigt sådant. Med knorr på slutet, det förståss. Det var en tid sedan jag skrev något här.

Avsaknaden av inlägg beror på att jag föreläser hela veckorna och däremellan tar jag mig mellan olika föreläsningsorter. Har därför bestämt mig för att skaffa en bättre bärbar med 3G uppkoppling så jag kan blogga och jobba under själva förflyttandet.

Finns som med allt annat för och nackdelar med allt resande. Det som ger mest avtryck hos mig är de människor jag möter längs med vägen. De med tom-rakt-fram-stirrande blick som lämnat sitt jag där hemma medan kroppen är ute på resande fot. Sedan finns de närvarande som jag kan minnas år efter bara en ögonblicksträff.

I veckan hamnade jag som vanligt mellan två plan på Arlanda. Därifrån minns jag speciellt den unga kvinna som satt på restaurang Max i inrikesterminalen. Hon satt vid ett bord bredvid mig, som mer är som en bar, ni vet. Med utsikt över stressade människor som alla är på väg någonstans, ibland frågar jag mig vart. Vi satt inte obekvämt nära varandra men inte heller så långt bort utan att vi fanns i varandras medvetande. Fast det säger man ju inte högt. Hur skulle det se ut?

Så tittade jag åt hennes håll, fick se att hon börjat gråta. Gråten tilltog. Hon torkade tårarna så servett efter servett blev blöttung. Jag försökte inte titta för mycket, men blev tagen.

För ett tag funderade jag över om jag borde göra något. Kanske gå fram och fråga just detta, om jag kan göra något för henne. Eller ska jag gå fram och ge henne mina servetter. Samtidigt vill hon kanske vara ensam där med sin sorg och sin ännu sorgligare hamburgare.

Innan jag helt bestämt mig så reste hon sig och gick. Jag följde henne med blicken tills dess att hon smälte ihop med den övriga, mer anonyma människomassan. Uppslukad.

Jag har tänkt en del på det där sedan. Undrat hur det gick med henne.